All in Fredagsmys

Äntligen fredag! Det har varit en fullspäckad vecka men en bra sådan. Igår var jag på en föreläsning om barn, tonåringar och deras hjärnors utveckling. Det var så himla intressant! Jag älskar att lära mej nya saker, och just att lyssna på spännande föredrag är något jag föredrar framför självstudier hemma. Jag har två pågående online-kurser just nu, en inom träning och en annan inom föräldraskap och båda är halvfärdiga. Jag har så svårt att hitta tid och ro här hemma, alltid är det nåt annat som behöver göras. Och lets face it, jag tröttnar på saker som tar för lång tid… Därför passar föreläsningar mej perfekt, komprimerad fakta! Jag har hittat en grupp business-smarta kvinnor och mammor som gillar samma sak så framöver kommer vi absolut att gå på flera såna här event tillsammans. Next up är ”Business & banter” i April som är en hel eftermiddag med massa intressanta talare. Jag tänker att det kan ge mej massa inspiration hur jag vill fortsätta utvecklas som ”property manager” (flådig titel va 😉 – och som person!

 

 

C är iväg på ett bröllop uppe i Christchurch. Vi var bjudna båda två men det blev för krångligt att få till det med barnvakt så jag blev hemma. Trist såklart men samtidigt vet jag att det var rätt val. Stressen över att behöva lämna över O till nån helt okänd barnvakt i Christchurch hade gjort att jag inte kunnat njuta av bröllopsfesten ändå. Men vi ska faktiskt iväg på ett bröllop i slutet av nästa månad uppe i New Plymouth så C:s föräldrar som bor där kommer hjälpa till med barnen (även om dom också är bröllopsgäster).

Istället för bröllopsfest gick jag all in på fredagsmyset – det blev två (rätt små) glas vin, ost, kex och choklad och Married at First Sight på TVn. Helt okej fredag ändå! Nu ska jag krypa ned och sova. Förhoppningsvis sover O lika bra igen som han gjorde igår natt (hela natten i sin säng!). Kan det ha varit pappas förtjänst mån tro? Jag var ju iväg på föreläsning igår så C nattade. Borde låta honom göra det oftare..

Ett löfte till mej själv

Det här ska bli året när jag omger mej med människor som får mej att må bra. Vänner som ger energi och inte bara tar. Vänner som jag slipper oroa mej över stup i kvarten för om jag sagt eller gjort något som missuppfattats. Vänner som lyfter istället för att dra ner!

Det är ett löfte till mej själv 💚

Imorse gav jag mej ut på en cykeltur själv i skogen. Det var precis vad jag behövde. Jag cyklade upp till minnesplatsen där vår vän och proffs-cyklisten Kelly omkom för tre år sedan. Han var ute och cyklade med en sponsor från Tyskland, då Kelly plötsligt fick hjärtstillestånd. Sponsorkillen pratade dålig engelska och kunde inte beskriva för helikopterpersonalen var dom befann sej. När helikoptern till sist hittade dom var det för sent.

Sen olyckan sitter det skyltar överallt var dom olika cykellederna heter och att det är 111 man ska ringa vid nödfall. Jag tycker fortfarande att det är svårt att ta in att Kelly inte finns längre. Han dog alldeles för ung.

En skrämmande påminnelse om att livet är (ibland alltför) kort, men också att man därför ska göra det mesta av det. Leva som man vill och mår bra av 💙

Blandat från veckan

Ja ännu är det ju bara tisdag men jag har hunnit med att klämma in en hel del. Igår morse cyklade jag och Amanda Fernhill loop tillsammans, rätt håll denna gång 🙂

När vi cyklat klart skyndade jag vidare till lägenheten och stugan som båda hade nya incheckningar samma dag. Dom är fullbokade så gott som hela tiden, det är väldigt sällan någon av dem står tomma mer än en natt. Det är jag såklart jätteglad över. Och även om det är en del jobb med att fixa välkomstpaket, checka av städning, fylla på supplies (tvål, schampoo, toalettpapper, diskmedel etc) vattna blommor att se till att allt är upp till standard samt att svara på gästers frågor och skriva reviews osv så är det verkligen värt det när jag får nöjda gäster!

När jag var klar med mina Airbnbs så köpte jag med mej en laxsallad och kaffe och körde vidare mot A:s skola då A skulle få diplom vid Assemblyn. Klart jag inte kunde missa det!

Här tar hon emot diplomet av sin lärare.

Min älskade tjej! ❤️

Idag då… Jag och O hade en mysig morgon tillsammans med frukost ute efter att vi lämnat av L och A i skolan. Sen tänkte jag ta med O till Site trampoline men han var mer sugen på att cykla, och inte mej emot. Idag föredrog jag en promenad i skogen över småprat med mammor jag inte känner. En sån dag helt enkelt!

Min träning idag – en rask hajk uppför QT Hill, och löpning nedför. Jag blev klar lagom i tid för att hämta barnen i skolan.

Innan min hajk uppför QT Hill så träffade jag Amanda som fyller år idag och åt lunch och gav henne en present 💜 Hon hade bjudit ut oss och ett annat par på middag ikväll men vi fick inte ihop det med barnvakt. Klockan sju skulle dom ses vilket är en omöjlig tid att lämna O. Vi kan antingen gå ut och äta en tidig middag (medan han är vaken) eller en sen middag (efter att han somnat). Tyvärr förstår inte alla problematiken i detta vilket är synd… det blir lätt missförstånd. Allt jag kan säga är att alla barn är olika. En del somnar superlätt med nån annan än sina föräldrar (mamma!), en del gör inte det. Våra barn har alltid tillhört den sista gruppen.

När O vaknade till ikväll vid nio och var otröstlig även med pappa, men somnade om så snart jag kom in och la mej bredvid honom så var jag glad att jag lyssnade på mej själv och min mammaintuition. Om det är ETT råd jag har till andra föräldrar så är det att du vet bäst själv när det gäller dina barn, lyssna på din inre röst ❤️

Last days of summer?

Vi har fortfarande sommar och varma dagar men det känns hur hösten hänger i luften nu. Lite som i slutet på augusti i Sverige… Men än går jag i shorts och sandaler och planerar att göra det ett tag till innan jag ger in för långa jeans och boots.

Appropå kläder så har dom äntligen fått hit H&M! Dock ligger närmaste butik i Christchurch som är 6 timmar ifrån Queenstown. Ingen onlinebutik har dom heller! Knäppt eller hur? Några gånger har jag beställt kläder från HM hem till pappa i Sverige som han sen skickat hit men det var länge sen nu. Försöker tänka mer miljövänligt och shoppar inte alls lika mycket på billiga kedjor (eller överhuvudtaget) som jag gjorde förr.

Men kan såklart bli ännu bättre. Så kanske är det bara bra att jag bor långt från HM 😉

Nu måste jag hoppa i säng, klockan har blivit alldeles för mycket. C är iväg på en svensexa eller stag do som man säger här, så han lär komma hem sent men jag planerar att vakna tidigt och ta med L upp till Skyline och cykla.

Night Night

Kvällsfunderingar

Jag kan vara något av grubblare. Särskilt om kvällarna. Då snurrar ofta mina tankar ”100 miles an hour” och jag blir liksom mer känslosam. Blir lättare orolig, ledsen, upprörd över sånt som jag kan hantera helt okej på dagen. Det har väl säkert en del med trötthet att göra också men jag märker verkligen hur jag alltid är mera känslosam om kvällarna.

Sen påverkas jag massvis av menscykeln, något jag aldrig upplevde i tonåren. Då hade jag aldrig en aning om när jag skulle få mens men nu har jag stenkoll. Det går liksom inte att missa kroppens signaler. Ändå så blir jag lika förvånad varje gång hur starka hormonerna faktiskt är. Hur dom totalt kan förändra mitt humör och mående.

Män har det så jävla lätt alltså. Ingen mens, dom slipper smärtan att föda barn, dom behöver inte ligga och amma tills bröstvårtorna blir såriga, det blir sällan några upprörda gråt när pappa lämnar huset, när mamma ska ut däremot…

Jag känner ofta att män är så simpla. Får man säga så utan att få en hatstorm? Jag är just nu förbannad på min man, det kanske märks va? Som tur är har jag min älskade mamma som jag kan ringa såna här stunder, något jag precis gjort – så nu har jag gått från hulkandes-gråt-ilsken (ett nytt ord, varsågod) till lugn och sansad, om än väldigt trött…

Imorgon är en ny dag.

Night Night

Skam den som ger sej

Idag besteg jag ett berg på cykeln. Jag har velat cykla en led som kallas Fernhill Loop i flera år men det har av olika anledningar aldrig blivit av. Den är så pass avancerad och lång att jag helst inte ville cykla själv, och det meningen att jag och en vän skulle cykla tillsammans men hon ställde in imorse pga sjukdom. Det var vårt andra försök så jag kände bara att nä, nu testar jag att cykla själv. Jag hade bokat barnvakt för att kunna lämna barnen i skolan, cykla ett par timmar och sen fixa en del grejer med lägenheten och stugan.

Tyvärr lyckades jag inte hitta ingången/starten till banan så jag cyklade den ”baklänges” vilket inte rekommenderades på skyltar då det var rent ut sagt ”så förbannat brant!”. Men skam den som ger sej, tur att jag hade e-biken – annars hade jag fått gått typ hela leden. Nu cyklade jag mestadels men gick på flera ställen då det var typ 80 graders lutning. Tack o lov för ”walk mode” som gör att cykeln trampar själv när man går med den. Annars hade jag aldrig fått upp den för backarna. Min puls var uppe i 167 som högst vilket är nära max för mej. Jag har iof inte pulstränat till max på flera år men jag vet att när jag gick på TAFE:s PT utbildning så låg min max-puls på 175. Vore intressant att göra ett beep test igen för att se hur jag ligger till. Dock vet jag inte om jag har sån lust 😉

Iaf så nådde jag toppen till sist även om jag kom från fel håll, och sen gick det undan utför och ner till bilen igen. 1, 5 timme var jag ute sammanlagt. Och det var nog tur att jag cyklade själv för annars hade jag aldrig hunnit till min appointment vid lägenheten efteråt. Jag har tyvärr ingen tjejkompis som ligger på samma nivå som mej när det gäller cykeltempo, vilket är lite tråkigt. Jag har inget emot att stanna och vänta men ibland kan det vara kul att trampa på. C å andra hand har jag svårt att hänga med. Jag grejar det men måste verkligen ligga på maxtempo medan det känns som han mest ”leker”. Orättvist!

Det var en otroligt fin cykelled som jag absolut kommer att cykla igen, nästa gång från ”rätt håll”.

 

När jag kom hem var jag vrålhungrig så fixade ett riktigt skrovmål med 2 toasts, pocherade ägg, avokado, hummus och halloumi, toppat med körsbärstomater och spenat och kryddat med salt, peppar och min favorit: chiliflakes. SÅ gott! 

Det här med uppfostran…

Jäklar vad svårt det är alltså. Särskilt med tre stycken barn i olika åldrar som såklart har olika personligheter och behov.

Att bli lämnad ensam med alla tre över helgen kom som en chock efter att ha haft så mycket hjälp från C:s föräldrar sen dom kom i torsdags. Jag räcker inte alls till som jag vill åt alla tre när jag är själv med dem. Särskilt under de sena timmarna på eftermiddagen fram till läggning. Då känns det ofta som kaos. Eller andra gånger en tickande bomb.

När ungarna bråkar och inte lyssnar och O är gnällig så blir jag sådär sur och vresig som jag inte alls vill vara. Jag märker det framförallt på A som är fem nu och alltid varit så hjälpsam och enkel att ha att göra med. Plötsligt så fräser hon tillbaka upphöjt till 100 och kan bli så otroligt arg (och vägra släppa saker som inte går hennes väg). Det hon behöver allra mest när hon blir på det humöret är en kram och att bli sedd. Det försöker jag ge så ofta jag kan men ibland när vi båda är trötta (och jag stressad) ryker vi hop som två fräsande katter. Det är inte lätt ibland!

Som tur är så är det sällan jag behöver deala med tre ungar som är på sitt värsta humör samtligt. Är en sur/ledsen/arg så tröstar ofta de andra två. Eller om någon beter sej illa mot mej så brukar jag få en stöttande kram av en annan. Vi har iaf som regel att aldrig gå och lägga oss osams. Jag talar alltid om för barnen hur mycket jag älskar dom innan dom somnar.

Älskade barn, varje dag lär jag mej något nytt av er 💘 Och varje kväll när dom somnat tänker jag att jag kan bli en (ännu) bättre mamma imorgon 💕

Bilder från stranden idag. Jag badade aldrig utan nöjde mej precis som O med att doppa fötterna. L och A fick åka vattenskoter med en kompis pappa – det var verkligen uppskattat!

En bättre dag 💙

Tur att livet går i vågor säger jag bara. Ena dagen kan allt kännas hopplöst och sen nästa dag flyter det mesta på fantastiskt bra. Jag är nog lite så som person också. Har alltid varit en allt eller inget person.

På gott och ont skall säga! Ibland kan jag önska att jag vore lite mer jämn i humöret. Det vore säkert lättare för både mej själv och dom runtomkring mej.

Samtidigt så gillar jag att du får vad du ser med mej. Är jag ledsen så syns det. Är jag glad så strålar jag. Jag kan liksom inte fejka mina känslor, dom syns på utsidan.

Igår fyllde jag på mitt energikonto med en dejtmorgon med C på cyklarna, senare en cykelstund med L efter skolan och till sist en drink och middag med vänner. C:s föräldrar är här tom tisdag (kom i torsdags) och vi har verkligen maxat och tagit vara på varje tillfälle till barnvakt!

Ett jävla liv

Idag har jag varit deppig. Bilderna är från igår så dom visar inte alls hur jag känt mej idag. Det började med att jag fick ett besked imorse om att en kvinna jag är bekant med i Queenstown, dött i cancer. Hon var bara 50 om ens det, och det hela hände efter en tids sjukdom men ändå plötsligt. Eller i varje fall var det en chock för mej när jag hörde nyheten. Jag satt och pratade med henne på ett café i början av sommaren, och då såg hon friskare ut än på länge. Men kanske bedrog skenet? Förbannade jävla skitcancer.

Samma morgon sprang jag på två små killar som har en mamma med en hjärntumör och där ingen riktigt vet vad som kommer ske. Det hela är så ofantligt sorgligt och tungt och jag känner mej så jädra hjälplös. Har pratat med pappan i familjen och erbjudit min hjälp flera gånger med sönerna. Samt erbjudit att komma över med mat. Jag vet att han/dom uppskattar det men samtidigt så känns det så fjuttigt och obetydligt. Vad hjälper lite mat eller skjutsning när hela deras värld håller på att rasa sönder?

Nån som har tips. Vad kan man göra för att stötta och hjälpa någon som går igenom något svårt? Vad uppskattas mest tror ni?

Hälsingar en väldigt uppgiven själ 💙

Efter många om och men

Jag och min vän Amanda har försökt komma iväg på en cykeltur tillsammans på våra ebikes under typ hela sommaren men aldrig lyckats. Antingen är det något barn som är sjukt, en babysitter som ställer in, för mycket jobb eller en trasig cykel som kommer emellan. Idag var vi SÅÅÅ nära att lyckas. Min (och C:s) ebike var äntligen färdig på verkstaden efter över en veckas väntetid på en reservdel och lite annat strul. Jag och Amanda satt bokstavligen på cyklarna redo att trampa iväg när Amandas cykeldator inte startar. Alltså vad är oddsen! Så otroligt retsamt när vi båda fixat barnvakt och fått iväg de större barnen till skolan.

A åkte iväg till samma verkstad där jag precis hämtat min cykel för att se om grabbarna där inne kunde fixa hennes cykel snabbt. Under tiden körde jag iväg till lägenheten och gjorde iordning för nya Airbnbgäster, så jag tog iaf vara på väntetiden. Tyvärr hade vi inte sån tur att felet med Amandas ebike var enkelt fixat men istället fick A låna en av de anställdas cykel (snacka om bra service!). Och jag hade tagit med mej en ”vanlig” endurocykel som back up så vi kom till sist iväg på en cykeltur, efter väldigt många om och men! Det blev en ganska stressig sådan då jag behövde vara tillbaka hos min barnvakt vid lunch men jag är ändå glad att vi inte gav upp.

Bättre (ebike-)lycka nästa gång!