Att lyssna på sitt hjärta istället för andra

Det blir inge mer förskola för O. Inte än på ett tag iallafall. Jag skickade ett mejl till förskolan igår kväll om att O inte kommer tillbaka och det känns så rätt i hjärtat. För en gångs skull lyssnar jag på mej själv och inte som när L var liten, då jag gick emot min egen instinkt för att istället lyssna på alla andras ”goda råd”. Jag har en sån tydlig bild kvar på näthinnan en morgon då jag skulle lämna L (som grät varje morgon vi skulle säga hejdå) och han vägrade gå ur bilen. Jag var tvungen att gå in och be om förkolepedagogernas hjälp att få ut honom ur bilen. Jag vill gråta igen när jag tänker på hur en lärare i stort sett drog ur honom ur bilen. Jag fattar inte att jag inte bara åkte hem med honom.

Den stressen det är att lämna ifrån sej ledsna barn är det värsta jag vet. Alla barn är förstås olika, jag vet att en del älskar att gå till förskolan och ett ärligt grattis säger jag till dessa föräldrar. Jag skulle också önska att mina barn fungerade så men med L hade vi det supertufft när han var liten. Han började inte förskolan förrän han var tre år och gjorde till en början bara två morgnar i veckan. Alldeles för lite menade pedagogerna men jag ville inte att han skulle gå mer än så när han inte behövde. När han fyllde fyra kändes det dock viktigt att han började vänja sej inför skolstarten som sker vid fem här. Men jag kan räkna på typ en hand de dagar vi hade bra lämningar. Skolan var även den skitsvår första året. Nu däremot är han världens självständigaste kille som inte alls har nåt problem med att vara ifrån oss. Samma med A. Vi hade också tuffa lämningar i perioder men aldrig som med L. Så det blir som en flash back nu med O gissar jag.

Det tog emot i hela mej efter förra veckan. Första dagen på O:s förskola gick okej men det var nog mest för att allt var så nytt och att O inte riktigt visste vad det innebar att börja förskola. Efter första dagen ville han dock inte tillbaka, något han uttryckte väldigt tydligt med dom få ord han har. Mama Bye NO, upprepade han som ett mantra på vägen tillbaka till förskolan på onsdagen. Vi gick in och jag märkte så tydligt att han var nervös att jag skulle gå. Höll sej nära och upprepade sitt lilla mantra. Vi gick ut och lekte en stund tillsammans men när jag sa att nu säger mamma hejdå på en stund så fick han verkligen panik och började stampa i marken och gråta no no no. Varpå en av lärarna säger ”you better off making the goodbye fast, the longer you stay the worse it gets” och liksom drog O ifrån mej. ”I know” sa jag men plockade ändå upp O i famnen. Aldrig i livet att jag lämnar honom när han är helt panikslagen på ett sätt jag aldrig sett honom förut. O är nämligen alltid så glad, trygg och säker i sej själv även när vi lämnar honom med barnvakter. Vinkar glatt hejdå till oss när vi går. Därför blev jag så himla upprörd av att se honom så skakad och nervös.

Så jag tog med honom in igen och så lekte vi med bilar vid ett bord en stund tills han lugnade ned sej och var glad igen. När jag såg att han var okej så sa jag ”bye Oliver” och vände mej och gick snabbt mot dörren, medan jag hörde honom ropa efter mej. De tio metrarna till dörren kändes som världens längsta då jag hörde honom gråta bakom mej (medan läraren antagligen höll i honom). Jag bröt ihop totalt i receptionen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Man tycker att jag borde vara luttrad i jobbiga lämningar men att se O så förändrad var hemskt! Jag typ hulkade medan jag försökte förklara för förskole-managern varför jag var så upprörd, sen sprang jag ut till bilen och satte mej och störtgrät. Fy fan alltså. Jag ringde C som tyckte att jag borde åka tillbaka direkt och hämta hem O men det kunde jag bara inte… Kände att jag skämt ut mej tillräckligt. Som tur var så ringde dom från förskolan cirka tio minuter senare och berättade att O var ute och lekte och hade slutat gråta. Det var ändå skönt att höra.

Jag sa att jag skulle komma tillbaka vid 12, men jag kom 20 minuter tidigare med flit då jag ville se med egna ord att han var okej. Det var han inte. Det första jag ser när jag tittar genom glasrutan i dörren är O som vandrar omkring alldeles själv riktigt ledsen och stressad, i cirklar runt sin ryggsäck som att han väntade på att jag skulle komma. När han ser mej bara skriker han i panik och lättnad ”MAMA!!!”. En lärare dyker plötsligt upp och säger att han bara varit lite ledsen de senaste 10 minuterna men annars haft en bra dag. Jag tror inte det var hela sanningen utan något hon mest sa för att lugna ned mej. Jag kunde se på honom att han varit ledsen en lång stund. O är inte den som är högljudd och skriker när han är ledsen utan han snyftar mest och drar efter andan när han känner sej riktigt uppjagad/stressad/uppgiven.

Det var ett enkelt beslut den här gången. Jag lyssnade på mitt hjärta och det säger att varken O eller jag är redo för nån förskola än. Däremot så ska vi prova ”home based care” 1-2 morgnar i veckan tillsammans med grannens barn och en barnvakt/nanny som O känner sen tidigare. Det känns så mycket mera rätt!

 

IMG_3542

fullsizeoutput_a7a5

fullsizeoutput_a7c0

 

Obs: Detta är absolut inget inlägg om huruvida det är rätt eller fel att sätta sitt barn på förskola, tidigt, sent eller inte alls. Många har ju inget val, utan måste gå tillbaka till sitt del- eller heltidsjobb snart efter bebis. Allra helst här där mammaledighet typ inte existerar såvida man inte kan leva på en inkomst eller har eget företag och kan jobba hemifrån. Detta är skrivet ur mitt eget perspektiv då jag har möjlighet att ha O hemma med mej, och därför kände mej extra skuldmedveten att han skulle vara nånstans där han vantrivs när han inte måste. Bättre då att ge O:s plats till någon som behöver den mer! 

 

Back in the gym

Jag har signat upp för ett gym-medlemskap igen! Det är första gången på flera år jag har ett gym-membership. Av en händelse dök jag in på gymmet förra fredagen och jäklar vad jag gillade det! Jag insåg hur mycket jag saknat att lyfta vikter, jag tycker ju att det är skitkul men jag tappade suget nånstans mellan/under/efter alla graviditeter.

Jag började gå på gym när jag var 15. Jag var en spinking liten tonåring som nog såg väldigt vilsen ut på det byggar-gym jag valde att börja på. Jag växte upp i en liten småstad där det inte fanns många gym att välja på. Simhallen hade ett och sen fanns det typ ett till. Jag minns att jag alltid tränade i stora t-shirtar i början för att jag skämdes för min smala kropp utan muskler. Men styrketräningen hjälpte mej faktiskt att lägga på mej en del vikt och fokus försvann från att bara vara smal till att bli stark!

Anledningen till att jag kom att tänka på hur det var när jag först började på gym är att jag har lite samma känsla nu. Jag skulle vilja lägga på mej lite vikt och inte se så himla smal ut. Bygga muskler igen. Jag känner mej alltid liten i gym-miljön. Yoga, hajker och cykling är aktiviter jag älskar men det är knappast något som får mej att bli större. Snarare tvärtom. Fast sen är jag lite dubbel här. Vet inte om jag orkar lägga ned det arbete som krävs för att lägga på mej flera kilon. Jag tycker redan att jag äter hela dagarna, och mycket mer än mina vänner. Kanske borde jag bara acceptera att detta är hur min kropp gillar att se ut numera. Min trivselvikt liksom. Där jag kan äta vad jag vill men inte behöva tvinga i mej proteinshakes och äta tills jag mår illa.

Som sagt. Jag är väldigt dubbel i detta. Ena stunden känner jag för att satsa 100 procent och se hur mycket jag kan lägga på mej genom träning och kost. Plus fem kilo muskler (och lite fett såklart) skulle vara drömmen för mej! Å andra sidan kanske jag bara borde vara nöjd och träna det jag vill för att det är kul. Skita i spegelbilden och bara känna efter vad som känns bra i kroppen.

Varför tränar ni?

 

Back in the gym!

 

Nedan är några bilder från TAFE-tiden när jag pluggade till personlig tränare i Australien. Året var 2007 och jag vägde också minst 7 kilo mer än nu.

1916034_342836095150_4721214_n

Ett av alla svettiga träningspass på stranden med vår härliga klass som var en mix av nationaliteter. Sverige, Australien, Korea, Frankrike, Kina, Sydamerika, Japan för att nämna några. 

1929151_5766432525_1806_n

Den här bilden är från ett gym i Fiji när jag precis träffat C. Vår första semsester tillsammans.

1916034_343337760150_1597340_n

Mycket av allt kan man sammanfatta tiden Australien med. Träning, fest och mat! 

 

1916034_342828365150_3621098_n

Jag och mina andra hälft Madde som jag träffade under tiden i Australien. Dom skojade om att vi var ”glued by the hip” och ja så var det 🙂 Jag är så glad att jag fortfarande har henne i mitt liv!

1923596_7790832525_5901_n

Avslutar med en drömmig bild från Whitsundays dit jag åkte med mamma och min bror Joel i december 2007. Här skulle jag gärna sitta igen 🙂 

 

Sol i ögonen men glada ändå

Så var den över. En fullspäckad födelsedagshelg med kalas, släktbesök och premiär cykling uppe i Skyline. Igår med L och idag tog jag med mej båda barnen upp. Det har gått i ett minst sagt. Vi har dessutom haft två husvisningar sen i fredags… inte undra på att jag känner mej lite schleten! Och imorgon drar veckan igång igen. Men faktiskt Så kan veckan med rutiner och barnen i skolan betyda att det blir lugnare än helgen.

Imorgon gör vi ett nytt försök med L i förskolan. Han blev ju sjuk i förra veckan. Jag känner mej redan nervös. Vill verkligen inte att han ska bli ledsen och känna sej otrygg eller övergiven.. Att stanna och leka en halvtimme är väldigt annorlunda från att vara kvar tre timmar. Men jag hoppas på att det går toppen!

Jag måste även fråga om vad deras policy är när det gäller skollov. Jag vill nämligen att han är hemma då, precis som A och L. Förhoppningsvis kan dom lägga in det på schemat så att vi inte behöver betala om han inte är där. Det skulle kännas väldigt onödigt.

Nu måste jag sova.

Night Night

Grattis Lewis 9 år!

Älskade barn. Jag minns det som igår när du föddes på Danderyds sjukhus strax efter klockan tio på förmiddagen en måndag morgon.

Du kom till världen med ett planerat snitt eftersom du låg i säte, och trivdes bra där du låg. Efter ett misslyckat vändningsförsök i vecka 38 bestämdes det att jag skulle snittas. Jag var så besviken först, alla böcker jag läst, yogaklasser jag tagit för att förbereda mej, profylax kurser osv. Allt kändes totalt bortkastat! Plötsligt skulle jag snuvas på det där stora häftiga alla pratar om. Jag sörjde ett par dagar men sen började jag se fram emot att få träffa dej.

Tänkte att det spelar ju faktiskt ingen roll hur, huvudsaken är att du mår bra och är frisk. Jag minns den sista helgen så väl, det hela kändes så overkligt. Snart skulle din pappa och jag bli föräldrar för första gången!

Klockan åtta skulle vi vara på plats på sjukhuset. Jag hade fått klara besked om hur jag skulle duscha och tvåla in mej med en speciell tvål innan operation. Jag fick inte äta något efter midnatt, något som jag som alltid är hungrig var rätt orolig över. Så med en kurrande mage och lätt illamående åkte vi in för att få träffa dej vårt älskade barn.

Både jag och din pappa fick operationskläder på oss. Din pappa fick en väldigt lustig grön mössa 🙂

Det började inte så bra. Sköterskan som skulle sätta epiduralen i min rygg misslyckades tre gångar. Sen ringde dom äntligen på hjälp. En manlig narkosläkare kom och han grejade det tack o lov på första försöket. Dom la något kallt på mina ben och mage och frågade om jag kände något. Känslan för smärta och kyla funkar nämligen likadant. Känner du inte kyla så känner du inte heller smärta.

När jag konstaterade att jag inte kände kylan så började dom operationen. Det var en oerhört märklig känsla, att känna hur dom rörde runt i mej (skar) men att det inte på nåt sätt gjorde ont. Lite obehagligt var det… och pirrigt. Snart skulle vi ju få träffa dej!

Det gick snabbt. Plötsligt sa läkaren ”det här är dina värkar” och så ruskade/tryckte dom på magen ordentligt och sen lyfte dom upp DEJ! Du skrek med en gång. Högt och kraftfullt. Mina tårar bara rann. Det hela var en sån lättnad. Du levde i allra högsta grad! Du var plötsligt verklig. Allt var så lugnt och vackert. Inte alls som jag föreställt mej ett kejsarsnitt.

Jag kände ett sånt lyckorus och en sån obeskrivlig kärlek med en gång. En kärlek som bara växer varje dag.

Tack för att vi fick bli föräldrar till dej älskade Lewis.

Fullspäckad vecka

Onsdag idag och vi är mitt i en fullspäckad vecka. C:s mamma skulle ha kommit idag då det är L:s födelsedag på fredag men jag fick just ett meddelande om att flyget blivit inställd så hon kommer imorgon istället. Måste erkänna att det var lite av en lättnad. Jag får en extra dag att städa samt en mindre dag med svärmor 😉 Cirka fem dagar är alldeles lagom att ha besök tycker jag, när det blir längre än så – uppåt tio dagar till två veckor blir alla trötta och griniga till slut. Nä kort, glatt och intensivt är att föredra framför långt, irriterat och utdraget.

Vad händer mer förutom att det är födelsedagsvecka? Det går mässlingen i Queenstown med 19 fall av ”confirmed measels”, två på barnens skola. Jag fattar inte hur man kan välja att INTE vaccinera sina barn på 2000-talet. Det gör mej faktiskt rent ut sagt förbannad. Man riskerar inte bara sina egna barns hälsa utan även andras, samt sjuka och svaga personer som av medicinska skäl inte kan vaccineras. Jag ska iväg själv och få en booster idag eller imorgon då det på 80-talet inte var lika självklart som idag att vaccineras. Mina föräldrar kunde inte svara 100 procent på om jag fått vaccinet eller ej och tydligen så finns det inget register i Sverige från när jag föddes på vilka som vaccinerats eller inte… Det var iaf vad vårdcentralen sa till mamma när hon ringde och frågade. Märkligt eller hur?

Just nu är 26 personer på barnens skola i ”isolation” i 10 dagar för att dom antingen misstänks bära på viruset eller för att dom inte har vaccinerats.

En annan grej som hänt är att O har börjat inskolning på en förskola. Herregud min lilla plutt, jag fattar inte att han redan är 2,5 år:

 

 

fullsizeoutput_a72f

fullsizeoutput_a728

fullsizeoutput_a729

 

Syns det att han gillar Spiderman? 😉 Han skulle ha gått sin första dag idag 9-12 men såklart åkte han på en förkylning. Förskolebaciller….! Så nu siktar vi på måndag morgon istället. Jag har våndats över detta. Vet att han är redo men frågan är om jag är det? Jo det är jag. Det kommer bli bra för oss båda. Jag får två morgnar i veckan (måndag och onsdag) när jag kan fokusera på sånt som behöver fixas med mina Airbnb´s, våra husbyggen samt kanske även få lite egentid för ett yoga pass etc. Jag vill kunna vara mer närvarande med barnen när dom är hemma och inte alltid känna att jag har annat som jag måste fixa med. Nu kan jag få undan fler måsten när dom alla är i skolan. Det blir nog toppen det här.

 

 

Nya vänner

I lördags var vi uppe i backarna hela dagen! Jag, A och L åkte hemifrån redan kvart i åtta och köpte frukost från Mc Donalds på vägen. Jag kan avslöja att det INTE var min idé… knappast min favorit men jag blev nedröstad 😉

Kring lunch kom C upp med O. Det upplägget funkade utmärkt då O inte orkar med en hel dag i backarna. Plus att det var C:s tur att städa huset inför lördagens visning. Jag städade nämligen själv i tisdags för en fotograf som skulle ta nya bilder för husannonser. Bilderna blev så jäkla fina den här gången! Det är verkligen skillnad på fotograf och fotograf. Förra gången stormade en rätt arrogant snubbe bara in och knäppte av ett gäng bilder utan att bry sej nämnvärt om resultatet.

Den här gången var en helt annan historia. Jax som jag känner sen tidigare från castings och några modelljobb la verkligen ned tid och möda för att få ett topp-resultat. Hon puffade till kuddar, tände brasan(!!), flyttade soptunnor ur bild samt kom tillbaka i skymningen och tog ett gäng bilder till.

Vill inte sälja huset när jag kollar på de fina bilderna! Jag får lägga upp några här sen i ett annat inlägg.

Här kommer ett gäng bilder från lördagen, vi skaffade oss ett par nya vänner i backarna 😉

Same same fast ändå inte

Hej hej bloggisar! Ha ha inte mitt vanliga sätt att börja inlägg på eller hur? Ibland kan jag känna som jag bara upprepar mej här inne på bloggen, en känsla jag avskyr. Därav glesa inlägg.

Jag tar bilder på samma sak, skriver om samma sak, ja same same helt enkelt. Fast kanske är det just vardag ni gillar? Grejer jag gör med barnen? Träning och hälsa? Eller mer personliga tankar?

Om jag ska vara personlig så har jag världens PMS just nu. En vecka innan mens, alltid samma sak. Grejer som vanligtvis retar mej gör mej VANSINNIG. Det kan vara bra på ett sätt, att sånt jag gått och grubblat över länge äntligen kommer upp till ytan och jag är superärlig till C med mina känslor. Men jag skulle kanske kunna göra det på ett lite mer nyanserat sätt. Igår var jag en aning psycho utan att gå in på detaljer. När C stänger ner och blir tyst så blir jag ännu argare och gör typ vadsomhelst för att få en reaktion från honom. Säkert fler som känner igen sej? Yin och Yang på ett dåligt sätt.

Hursom. Idag känner jag mej lite lugnare till sinnes även om jag fortfarande har en jobbig rastlöshet i kroppen. Jag försöker även dra ner på kaffet igen. Ett tag drack jag max en kopp om dagen och det mådde jag så himla bra av. Nu är jag uppe i 2-3 igen och det märks på både humör och sömn. Sover sämre, är trött, vill ha mer koffein osv. En himla dålig cirkel. Gjorde precis en kopp kaffe som jag sen hällde ut i slasken. Kom på att jag faktiskt behövde äta något istället för att få energi. Sen gjorde jag en kopp grön te. Bättre än kaffe även om det också har koffein.

Hur mår ni? Vad är din dagsform?

 

Jag häromdagen i mitt happy place – ute i naturen på en cykel

Den gröna faran, aka vår ebike

Tröttnar aldrig på denna utsikt

 

Eller denna

The ice blocks always win

O har något av en obsession av isglass. Vid några tillfällen har han ätit 3 stycken på en dag! Sen fick det vara nog tyckte både pappa och mamma. Så vi slutade helt köpa hem isglass ett tag då det var det enklaste alternativet.

Men då och då handlar jag hem (ja jag vet att jag borde göra själv, det är ju superenkelt) hälsosam smoothie-isglass som bara är gjord på frukt och grönsaker.

Så då känns det ändå helt okej att han får en om dagen.

Idag blev jag dock lite sur när jag kört hela vägen upp till Remarkables Skifield med O och allt han ville var att åka hem och äta isglass. Till sist gav jag upp. Vi åkte två ggr sen gick det inte mer.. Väldigt mycket slit för lite skidåkning kan man tycka men han är ju så liten. Det var iaf mysigt att komma upp och hänga tillsammans med min kompis W och hennes dotter. O och lilla Asha är så söta ihop att jag smäller av.

O är den kramigaste och gosigaste i hela vår familj. Något jag fick mej en dos av när vi kom hem och han sovit tupplur och äntligen fått sin efterlängtade isglass. Sen låg vi och gosade i sängen en lång stund ❤️

Running high

Idag fick jag ett ryck och stack ut och sprang. Det händer inte sådär jätteofta, jag väljer vanligtvis cykeln eller yoga framför löpning. Men på senare tid har jag börjat hitta motivation och sug till att springa igen. Jag sprang mycket när jag var yngre men tyvärr så satte ett envist löparknä stopp för min löpning och efter flera tappra försök och rehab-perioder gav jag upp och förlikade mej med att jag förmodligen aldrig skulle kunna springa på samma sätt igen. Korta intervaller och sprinter har funkat men inget längre än typ 1-2 km.

Men nu kan jag springa uppåt fem km igen. Ibland får jag ont men andra gånger inte alls. Något jag är SÅ glad över! Skulle nog egentligen behöva gå till en sjukgymnast för att reda ut exakt varför jag får ont. Gissar på att jag har både svaga och korta muskler som orsakar problemen.

Hursomhelst, idag blev det en väldigt kuperad fem km runda. Fick lite ont i slutet men det gick ändå förvånansvärt bra. Jag älskar känslan att komma hem efter en löptur, det finns verkligen inget härligare än när endorfinerna spritter i hela kroppen och jag är skönt trött, svettig och alldeles rosig om kinderna.

Då är en lång varm dusch extra härlig! För att inte tala om hur gott det man äter precis efteråt, smakar.

Nån mer som får ”runner’s high” precis som jag?

Best Night of the year?

 

Ja gårdagen blir nog svår att mäta sej med. Kan helt klart ha varit den bästa kvällen på hela 2019. Jag och L åkte upp till Coronet igår eftermiddag vid tre tiden och var kvar tills halv åtta. Vi hade det SÅ bra! Ingen stress, inget gnäll, inga tantrums. Bara härlig skidåkning och kvalitetstid tillsammans.

Vi stannade till i restaurangen och värmde upp oss och åt hamburgare och pommes till middag och sen gav vi oss ut igen. L är så himla rolig att åka med, han gör verkligen mej till en bättre skidåkare! Han får mej att utmana mej själv och åka offpist och testa små hopp, något jag aldrig skulle göra själv annars.

Alla åldrar har sin charm men med en trotsig två-åring hemma är det väldigt underbart att få hänga på tu man hand med sin snart nio-åriga son. Det är ett helt annat slags föräldraskap. Självklart så har vi våra (ofta dagliga) utmaningar vi med, men igårkväll var allt bara lätt och härligt. Det ska jag leva på ett tag.