Överväldigad

Just nu har jag och C väldigt stora beslut att ta arbetsmässigt och gällande var vi ska bo och satsa på i framtiden.

Vi är rätt överväldigande båda två ska jag erkänna.. Vi kommer inte att flytta ifrån Queenstown, inte som saker och ting ser ut nu iaf. Men vi har flera projekt vi vill förverkliga, frågan är bara i vilken ordning.

Ett steg i rätt riktning är att sälja vårt hus. Något som kanske blir av snart om vi har tur! Samtidigt så snurrar tankarna fram och tillbaka, är det verkligen rätt beslut eller kommer vi för evigt sakna vårt hus? Jag hoppas inte det.

Något som alltid hjälper mej att se klarare på saker och ting är att komma ut i naturen och röra på mej. Det och yoga! Idag föll valet på det sistnämnda då jag var hemma själv med barnen och det regnade ute. Men häromkvällen kom jag iväg på en cykeltur vilket var underbart!

Stunt woman in action

Filmjobbet är avklarat och jag oroade mej helt i onödan, jag behövde inte riskera livet 😉

Det var riktigt kul on set och det var ett hyfsat snabbt jobb, vi träffades klockan ett och var klara halv fem. Det var tur för vid det laget hade jag börjat frysa i min spandex-dräkt som bestod av Lululemon tights och jacka med påsydda axel skydd, ett armer och knäskydd.

Nedan ser ni allt jag vågar posta. Det är ju alltid så hemligt innan reklamfilmer kommer ut och man får skriva på papper att inget kommer delas i sociala medier. Så ni får nöja er med en hjälm så länge 😉 Lovar att posta när reklamen är ute!

Reklamjobb

Imorgon ska jag spela in ett reklamjobb för ett känt mobilmärke, där jag ska köra en buggy iklädd en slags svart superman- dräkt. Jag fick jobbet genom C :s vän Scott som driver Offroad adventures i Queenstown. Han kom och tänka på mej när dom frågade efter en kvinnlig talent som kunde köra buggys.

Bara det att jag aldrig kört nån! Därför fick jag mej en lektion idag och det var väl en himla tur. Jag körde uppför och nedför fler steniga backar och leriga tracks än jag nånsin kunnat förställa mej. Men med Scotts coachning gick det toppen! Min stora rädsla är att välta med en fyrhjuling, det är ju inte alls samma sak som att köra en tvåhjuling där jag upplever mej ha mycket mer kontroll och kan beräkna hur hojen kommer hantera steniga/leriga partier. Men idag lärde jag mej massor!

Så förhoppningvis går det bra imorgon och jag slipper göra filmteamet besviket. Vill dom ha helt extrema grejer så får Scott klämma in sej i body suiten och låtsas vara jag.

Efter vår övningskörning där alla tre barn var med i buggyn – herregud vad dom får uppleva ha ha, så tog Scott fram den snabbaste buggyn dom har och bjöd oss var och en på en åktur. Alla utom O ska tilläggas. I videoklippet ovan är det Alicia som sitter bredvid Scott. Hon hade världens smile efteråt, inte ett dugg rädd!

Äpplet faller inte långt från trädet… 😉

Decisions decisions

Vi är mitt uppe i det där stadiet då färger och material till allt ska väljas, från kök och badrum till golv. Inte lätt men samtidigt så roligt! Jag älskar ju den kreativa processen med att bygga, men det är även då dom sömnlösa nätterna händer… Ha ha.

Jag vill alltid göra en förändring vid varje nytt projekt, iaf när det gäller färgval och stil. Däremot så håller jag mej gärna till sånt jag vet fungerar när det gäller layouten av köket. Där är funktion minst lika viktigt, om inte mer, som design och utseende!

Jag har valt heltäckningsmatta för alla sovrum (standard i NZ) men vi kommer att ha ett laminerat trägolv i resten av huset (förutom badrummen då). Där väljer jag fortfarande mellan två-tre färger. Fördelen är ju att vi denna gång bygger två mindre hus bredvid varandra, vilket ger utrymme för att använda två färgskalor i de olika husen. Fast frågan är om det är en fördel. Just nu känner jag mej mest velig om jag ska vara ärlig!

Nedan ser ni A ståendes i det som ska bli en separat flat/liten lägenhet som kan användas till uthyrning eller när familj kommer och hälsar på. Detta är något som nästan alla nybyggda hus på NZ har numera. ”Self-contained unit” kallas dom här. Det är alltså en del av huset men med en separat ingång, eget badrum och ett litet pantry kök.

 

 

Några av mina val so far. Men det kan hända mycket än så länge. Det enda jag är säker på är mattan just nu. Fortsättning följer…

Winter landscape

Lagom till vårlovet (nz motsvarighet till sportlovet) så fick vi alltså vinter igen! Men inte mej emot att få ett nytt lager snö i backarna. Och snö på marken som ni ser på de första två bilderna. Det är första och enda gången på hela vintern det har kommit snö på marknivå! Men den smälte snabbt. Två timmar låg den kvar sen var den ett minne blott.

De två sista bilderna är från i morse när jag och A var uppe och åkte skidor. Jag fotade på det sämsta stället med minst snö så bilderna gör inte alls verkligheten rättvisa, på andra sidan berget var det så mycket ny härlig snö att jag och A tjöt av glädje när vi åkte ned! Jag är inte särskilt duktig att åka puder/powder men vill verkligen bli bättre. Förhoppningsvis bjuder Åre på den möjligheten över jul!

Night Night säger jag medan jag önskar er en härlig Fredag!

Girl PWR

Här kommer några bilder från helgen då det kändes som våren anlänt. Nu i veckan däremot har vintern återvänt, ny snö på bergen och riktigt kalla vindar.

Det enda positiva är att det betyder att vi hinner åka några vändor skidor till innan backarna stänger.

Alla pratar förresten om Greta Thunberg här, så himla häftigt det hon gör! Vilken inspiration hon är för resten av världen.

En tjej jag gärna berättar om för mina barn. Någon som verkligen gör skillnad!

Att lyssna på sitt hjärta istället för andra

Det blir inge mer förskola för O. Inte än på ett tag iallafall. Jag skickade ett mejl till förskolan igår kväll om att O inte kommer tillbaka och det känns så rätt i hjärtat. För en gångs skull lyssnar jag på mej själv och inte som när L var liten, då jag gick emot min egen instinkt för att istället lyssna på alla andras ”goda råd”. Jag har en sån tydlig bild kvar på näthinnan en morgon då jag skulle lämna L (som grät varje morgon vi skulle säga hejdå) och han vägrade gå ur bilen. Jag var tvungen att gå in och be om förkolepedagogernas hjälp att få ut honom ur bilen. Jag vill gråta igen när jag tänker på hur en lärare i stort sett drog ur honom ur bilen. Jag fattar inte att jag inte bara åkte hem med honom.

Den stressen det är att lämna ifrån sej ledsna barn är det värsta jag vet. Alla barn är förstås olika, jag vet att en del älskar att gå till förskolan och ett ärligt grattis säger jag till dessa föräldrar. Jag skulle också önska att mina barn fungerade så men med L hade vi det supertufft när han var liten. Han började inte förskolan förrän han var tre år och gjorde till en början bara två morgnar i veckan. Alldeles för lite menade pedagogerna men jag ville inte att han skulle gå mer än så när han inte behövde. När han fyllde fyra kändes det dock viktigt att han började vänja sej inför skolstarten som sker vid fem här. Men jag kan räkna på typ en hand de dagar vi hade bra lämningar. Skolan var även den skitsvår första året. Nu däremot är han världens självständigaste kille som inte alls har nåt problem med att vara ifrån oss. Samma med A. Vi hade också tuffa lämningar i perioder men aldrig som med L. Så det blir som en flash back nu med O gissar jag.

Det tog emot i hela mej efter förra veckan. Första dagen på O:s förskola gick okej men det var nog mest för att allt var så nytt och att O inte riktigt visste vad det innebar att börja förskola. Efter första dagen ville han dock inte tillbaka, något han uttryckte väldigt tydligt med dom få ord han har. Mama Bye NO, upprepade han som ett mantra på vägen tillbaka till förskolan på onsdagen. Vi gick in och jag märkte så tydligt att han var nervös att jag skulle gå. Höll sej nära och upprepade sitt lilla mantra. Vi gick ut och lekte en stund tillsammans men när jag sa att nu säger mamma hejdå på en stund så fick han verkligen panik och började stampa i marken och gråta no no no. Varpå en av lärarna säger ”you better off making the goodbye fast, the longer you stay the worse it gets” och liksom drog O ifrån mej. ”I know” sa jag men plockade ändå upp O i famnen. Aldrig i livet att jag lämnar honom när han är helt panikslagen på ett sätt jag aldrig sett honom förut. O är nämligen alltid så glad, trygg och säker i sej själv även när vi lämnar honom med barnvakter. Vinkar glatt hejdå till oss när vi går. Därför blev jag så himla upprörd av att se honom så skakad och nervös.

Så jag tog med honom in igen och så lekte vi med bilar vid ett bord en stund tills han lugnade ned sej och var glad igen. När jag såg att han var okej så sa jag ”bye Oliver” och vände mej och gick snabbt mot dörren, medan jag hörde honom ropa efter mej. De tio metrarna till dörren kändes som världens längsta då jag hörde honom gråta bakom mej (medan läraren antagligen höll i honom). Jag bröt ihop totalt i receptionen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Man tycker att jag borde vara luttrad i jobbiga lämningar men att se O så förändrad var hemskt! Jag typ hulkade medan jag försökte förklara för förskole-managern varför jag var så upprörd, sen sprang jag ut till bilen och satte mej och störtgrät. Fy fan alltså. Jag ringde C som tyckte att jag borde åka tillbaka direkt och hämta hem O men det kunde jag bara inte… Kände att jag skämt ut mej tillräckligt. Som tur var så ringde dom från förskolan cirka tio minuter senare och berättade att O var ute och lekte och hade slutat gråta. Det var ändå skönt att höra.

Jag sa att jag skulle komma tillbaka vid 12, men jag kom 20 minuter tidigare med flit då jag ville se med egna ord att han var okej. Det var han inte. Det första jag ser när jag tittar genom glasrutan i dörren är O som vandrar omkring alldeles själv riktigt ledsen och stressad, i cirklar runt sin ryggsäck som att han väntade på att jag skulle komma. När han ser mej bara skriker han i panik och lättnad ”MAMA!!!”. En lärare dyker plötsligt upp och säger att han bara varit lite ledsen de senaste 10 minuterna men annars haft en bra dag. Jag tror inte det var hela sanningen utan något hon mest sa för att lugna ned mej. Jag kunde se på honom att han varit ledsen en lång stund. O är inte den som är högljudd och skriker när han är ledsen utan han snyftar mest och drar efter andan när han känner sej riktigt uppjagad/stressad/uppgiven.

Det var ett enkelt beslut den här gången. Jag lyssnade på mitt hjärta och det säger att varken O eller jag är redo för nån förskola än. Däremot så ska vi prova ”home based care” 1-2 morgnar i veckan tillsammans med grannens barn och en barnvakt/nanny som O känner sen tidigare. Det känns så mycket mera rätt!

 

IMG_3542

fullsizeoutput_a7a5

fullsizeoutput_a7c0

 

Obs: Detta är absolut inget inlägg om huruvida det är rätt eller fel att sätta sitt barn på förskola, tidigt, sent eller inte alls. Många har ju inget val, utan måste gå tillbaka till sitt del- eller heltidsjobb snart efter bebis. Allra helst här där mammaledighet typ inte existerar såvida man inte kan leva på en inkomst eller har eget företag och kan jobba hemifrån. Detta är skrivet ur mitt eget perspektiv då jag har möjlighet att ha O hemma med mej, och därför kände mej extra skuldmedveten att han skulle vara nånstans där han vantrivs när han inte måste. Bättre då att ge O:s plats till någon som behöver den mer! 

 

Back in the gym

Jag har signat upp för ett gym-medlemskap igen! Det är första gången på flera år jag har ett gym-membership. Av en händelse dök jag in på gymmet förra fredagen och jäklar vad jag gillade det! Jag insåg hur mycket jag saknat att lyfta vikter, jag tycker ju att det är skitkul men jag tappade suget nånstans mellan/under/efter alla graviditeter.

Jag började gå på gym när jag var 15. Jag var en spinking liten tonåring som nog såg väldigt vilsen ut på det byggar-gym jag valde att börja på. Jag växte upp i en liten småstad där det inte fanns många gym att välja på. Simhallen hade ett och sen fanns det typ ett till. Jag minns att jag alltid tränade i stora t-shirtar i början för att jag skämdes för min smala kropp utan muskler. Men styrketräningen hjälpte mej faktiskt att lägga på mej en del vikt och fokus försvann från att bara vara smal till att bli stark!

Anledningen till att jag kom att tänka på hur det var när jag först började på gym är att jag har lite samma känsla nu. Jag skulle vilja lägga på mej lite vikt och inte se så himla smal ut. Bygga muskler igen. Jag känner mej alltid liten i gym-miljön. Yoga, hajker och cykling är aktiviter jag älskar men det är knappast något som får mej att bli större. Snarare tvärtom. Fast sen är jag lite dubbel här. Vet inte om jag orkar lägga ned det arbete som krävs för att lägga på mej flera kilon. Jag tycker redan att jag äter hela dagarna, och mycket mer än mina vänner. Kanske borde jag bara acceptera att detta är hur min kropp gillar att se ut numera. Min trivselvikt liksom. Där jag kan äta vad jag vill men inte behöva tvinga i mej proteinshakes och äta tills jag mår illa.

Som sagt. Jag är väldigt dubbel i detta. Ena stunden känner jag för att satsa 100 procent och se hur mycket jag kan lägga på mej genom träning och kost. Plus fem kilo muskler (och lite fett såklart) skulle vara drömmen för mej! Å andra sidan kanske jag bara borde vara nöjd och träna det jag vill för att det är kul. Skita i spegelbilden och bara känna efter vad som känns bra i kroppen.

Varför tränar ni?

 

Back in the gym!

 

Nedan är några bilder från TAFE-tiden när jag pluggade till personlig tränare i Australien. Året var 2007 och jag vägde också minst 7 kilo mer än nu.

1916034_342836095150_4721214_n

Ett av alla svettiga träningspass på stranden med vår härliga klass som var en mix av nationaliteter. Sverige, Australien, Korea, Frankrike, Kina, Sydamerika, Japan för att nämna några. 

1929151_5766432525_1806_n

Den här bilden är från ett gym i Fiji när jag precis träffat C. Vår första semsester tillsammans.

1916034_343337760150_1597340_n

Mycket av allt kan man sammanfatta tiden Australien med. Träning, fest och mat! 

 

1916034_342828365150_3621098_n

Jag och mina andra hälft Madde som jag träffade under tiden i Australien. Dom skojade om att vi var ”glued by the hip” och ja så var det 🙂 Jag är så glad att jag fortfarande har henne i mitt liv!

1923596_7790832525_5901_n

Avslutar med en drömmig bild från Whitsundays dit jag åkte med mamma och min bror Joel i december 2007. Här skulle jag gärna sitta igen 🙂 

 

Sol i ögonen men glada ändå

Så var den över. En fullspäckad födelsedagshelg med kalas, släktbesök och premiär cykling uppe i Skyline. Igår med L och idag tog jag med mej båda barnen upp. Det har gått i ett minst sagt. Vi har dessutom haft två husvisningar sen i fredags… inte undra på att jag känner mej lite schleten! Och imorgon drar veckan igång igen. Men faktiskt Så kan veckan med rutiner och barnen i skolan betyda att det blir lugnare än helgen.

Imorgon gör vi ett nytt försök med L i förskolan. Han blev ju sjuk i förra veckan. Jag känner mej redan nervös. Vill verkligen inte att han ska bli ledsen och känna sej otrygg eller övergiven.. Att stanna och leka en halvtimme är väldigt annorlunda från att vara kvar tre timmar. Men jag hoppas på att det går toppen!

Jag måste även fråga om vad deras policy är när det gäller skollov. Jag vill nämligen att han är hemma då, precis som A och L. Förhoppningsvis kan dom lägga in det på schemat så att vi inte behöver betala om han inte är där. Det skulle kännas väldigt onödigt.

Nu måste jag sova.

Night Night

Grattis Lewis 9 år!

Älskade barn. Jag minns det som igår när du föddes på Danderyds sjukhus strax efter klockan tio på förmiddagen en måndag morgon.

Du kom till världen med ett planerat snitt eftersom du låg i säte, och trivdes bra där du låg. Efter ett misslyckat vändningsförsök i vecka 38 bestämdes det att jag skulle snittas. Jag var så besviken först, alla böcker jag läst, yogaklasser jag tagit för att förbereda mej, profylax kurser osv. Allt kändes totalt bortkastat! Plötsligt skulle jag snuvas på det där stora häftiga alla pratar om. Jag sörjde ett par dagar men sen började jag se fram emot att få träffa dej.

Tänkte att det spelar ju faktiskt ingen roll hur, huvudsaken är att du mår bra och är frisk. Jag minns den sista helgen så väl, det hela kändes så overkligt. Snart skulle din pappa och jag bli föräldrar för första gången!

Klockan åtta skulle vi vara på plats på sjukhuset. Jag hade fått klara besked om hur jag skulle duscha och tvåla in mej med en speciell tvål innan operation. Jag fick inte äta något efter midnatt, något som jag som alltid är hungrig var rätt orolig över. Så med en kurrande mage och lätt illamående åkte vi in för att få träffa dej vårt älskade barn.

Både jag och din pappa fick operationskläder på oss. Din pappa fick en väldigt lustig grön mössa 🙂

Det började inte så bra. Sköterskan som skulle sätta epiduralen i min rygg misslyckades tre gångar. Sen ringde dom äntligen på hjälp. En manlig narkosläkare kom och han grejade det tack o lov på första försöket. Dom la något kallt på mina ben och mage och frågade om jag kände något. Känslan för smärta och kyla funkar nämligen likadant. Känner du inte kyla så känner du inte heller smärta.

När jag konstaterade att jag inte kände kylan så började dom operationen. Det var en oerhört märklig känsla, att känna hur dom rörde runt i mej (skar) men att det inte på nåt sätt gjorde ont. Lite obehagligt var det… och pirrigt. Snart skulle vi ju få träffa dej!

Det gick snabbt. Plötsligt sa läkaren ”det här är dina värkar” och så ruskade/tryckte dom på magen ordentligt och sen lyfte dom upp DEJ! Du skrek med en gång. Högt och kraftfullt. Mina tårar bara rann. Det hela var en sån lättnad. Du levde i allra högsta grad! Du var plötsligt verklig. Allt var så lugnt och vackert. Inte alls som jag föreställt mej ett kejsarsnitt.

Jag kände ett sånt lyckorus och en sån obeskrivlig kärlek med en gång. En kärlek som bara växer varje dag.

Tack för att vi fick bli föräldrar till dej älskade Lewis.